MellaBella

Hej!

Ja, nu tänkte jag berätta något som jag har varit i mitt huvud hela dagen. Detta är det som har sårat mig mest genom hela livet.

Hela mitt liv har jag funderat varför alla har så många småsyskon eller stora syskon dom umgås med. När jag var liten så följde storasyskonen med mina kompisar hem, höll dem i handen och gick med ryggsäcken på ryggen. För mig har det alltid varit så att mamma har hämtat mig eller att jag har fått cyklat hem själv. Mina kompisars liv har kretsat runt deras syskon. Mina syskon har inte velat veta av mig på grund av tjaffs mellan dem och mina föräldrar. Oftast har det berott på att mina syskon inte har gillat min förälders val av partner. Det vill säga att ett syskon på pappas sida inte gillat mamma och tvärtom eller så beror det på fel val mina föräldrar har gjort och det har blivit bråk. Hur som helst. Jag har kommit i klämmen. Mina syskon är så pass mycket äldre än mig så jag har aldrig kunnat "leka" med dem när jag var liten. Mina syskon hade redan egna familjer och barn. Jag tycker själv att jag har gått miste om den tiden. Jag ogillar inte att jag har så "gamla" syskon men jag har ändå saknat en jämn gammal. Jag är värsta sladdisen som finns.

Det skiljer nästan 20 år mellan mig och min äldsta syster på mammas sida. Min bror på mammas sida vet jag inte hur gammal han är, det ända jag vet om honom är hans namn och att han har två döttrar. Min yngsta syster på mammas sida är min bästa vän. Hon är dock 12 år äldre än mig, men hon är 20 år i sinnet! Hon är en underbar liten flickan som jag nästan kan se som min lillasyster. Hon är ovärderlig för mig. Mina syskon på pappas sida vet jag inget om, min äldsta syster där vet jag vad hon heter i för o efternamn och min äldsta bror vet jag vad han heter i för o efternamn. Sen vet jag inget mer. Jag har aldrig träffat dessa människor. Min yngsta bror på pappas sida har jag tagit kontakt med nu. Jag ska åka och träffa honom och hans familj på fredag där han campar utanför Bohus-malmön. Jag längtar!

Jag pratade med min bror idag i telefonen och de kändes så himla roligt. Jag riktigt rös när han sa att det var självklart att han ville träffa mig! Men de fanns två komplikationer han ville varna mig för. Det första var att hans mamma och hennes man bodde lite längre bort på campingen och "vår" syster campade 60 meter ifrån honom. När han sa detta fick jag en ordenlig chock, men jag sade till honom, att jag skiter i dem! Jag är där för att träffa dig, mia och barnen. Någon syster har jag inte och om hon vill hälsa på mig så får hon det, men syskon blod har vi däremot inte! Han jag ska träffa är min bror och han har ställt upp för mig som ingen annan tidigare har gjort! Att när en kille snackade skit om mig och mina föräldrar ställde han verkligen upp och sa du snackar inte skit om den mannen. Den mannen är faktiskt min pappa och hans fru. Deras dotter är min lillasyster och du skärper dig genast. När han sa detta så leta jag upp hans nummer på eniro och smsade honom. Och han sa till mig i telefonen att han blev jätte glad att jag gjorde det. Jag vill verkligen ha kontakt med honom för han är den ända som verkligen har sagt orden att jag är hans lillasyster. Och att de kommer från den sidan av släkten gör mig varm. Storebrosan sa i telefonen också att jag har en tvilling där. Jag tänkte bara "vad snackar han om"? Då ser tydligen hans dotter ut som mig när jag var i den åldern. Jag tänkte bara "gud vad roligt".

Jag minns en annan gång. Det var kalas uppe hos min storasyster på Kappele. Vi skulle gå och vi var några som stod och pratade om min storebror M. För första gången kunde jag visa för dem att jag är ledsen att jag inte har någon kontakt med honom, jag grät. Det tror jag inte ens han vet om själv. Eller jag vet inte, jag känner honom inte. Jag kan säga att jag känner 1 av 6 syskon, snart 2.

Det kanske är dumt att jag skriver så här om mina syskon men de är så jag känner och jag vill bara att de ska komma ut! Ni har fått mig att gråta många nätter och just nu sitter jag med tårarna i ögonen. Hoppas ni förstår mig i alla fall. Jag satt i bilen i morse och tänkte hur mina syskon känner. Om dom kan känna någon ångest över att dom inte känner mig? Undra liksom hur dom tänker om mig? Det kan bara dom svara på.  Texten kan vara ganska rörig men jag hoppas ni kan förstå den ändå. Tack om ni orkade läsa ända hit i alla fall. Detta är mitt hemliga jag. Det jag inte berättat för någon och äntligen kommit ut med.

Jag älskar mina föräldrar, ni kanske inte gör det. Jag bryr mig inte ett skit om erat groll. Men jag älskar dem och de har gjort allt för mig!

Puss