Att lätta sitt hjärta måste man få göra
Hej hej
Jag känner mig starkare än på längre. Dagen har varit bra och den har gett mig mod till något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag skrev ett mail till en syskon och berätta lite vad jag tyckte och tänker om hela situatonen. Jag är less på att hela tiden höra skvaller och skitsnack. Speciellt när det händer mitt framför min egna mamma. H*n får tyckta vad hon vill om detta men jag säger bara som det är. Det får bli som det blir mellan oss, inte för att det finns något mellan släktingen och mig nu så det kan ju inte bli bättre eller värre än vad de är. För vårat syskonförhålland eller vad man ska säga, ligger redan på botten.. Allt är bara oacceptabelt hur det hela ligger till, och ja har sagt vad jag tyckter och tänker till de olika parterna som det gäller. Nu är jag faktiskt vuxen så jag har rätt att säga vad jag tycker och tänker. Hela mitt liv har jag vuxit upp under skvaller, bråk och skit snack mellan dessa parterna. Och jag är så fruktansvärt less. Ska det gå så långt så hon inte ens bryr sig om att du gör som du gör!
Ni som undrar vad de handlar om så är det att jag har vuxit upp med min ena syster, de andra 5 eller vad man kallar det har aldrig funnits i mitt liv. Man blir frukatnsvärt avundsjuk när man hör alla andra pratar om deras jämngamla syskon och mina vill knappt veta av mig på grund av alla bråken som inte ens har med mig och göra. Men jag trodde det skulle bli skillnad nu när jag flyttade till Uddevalla och få umgås med släkten igen. Men icke, hela tiden var det krig om betygen, eftersom jag hade en släkting i klassen. Inte mellan mig och henne utan medan våra mammor. Jag har aldrig brytt mig om hon fick bättre betyg än mig, so wha liksom? Jag har kört min egna stil och brytt mig om vad de andra har sagt. Men nu har ja blivit så himla ledsen pga hela situationen de senast så jag kan få vredes utbrott i min lägenhet. Jag som aldrig fått de tidigare tycker det är helt sjukt att det kommer nu. Att jag inte vill umgås med min släkt är helt sjukt, för när jag var liten så ville jag träffa mina släktingar eftersom dom var jämngamla med mig. Jag vill inte ha din respons, jag ville bara lätta mitt hjärta, så jag kan lägga allt bakom mig! Så många gånger som jag har skrivit mail, sms, brev till dig, som jag bara har kastat eller raderat. Nu gjorde jag det. Och nu känns det som en tyngt har släppt. Det kanske var jätt bra att jag skrev men nu har jag gjort det i alla fall. Fö familjen är ju trots allt viktigast!
Nu ska jag återgå till mig vanliga glada humör..
